Gun Mattsson
utskriftsversion
Välkomna in i Guns bildvärld
På avstånd en färg och formkomposition.
På nära håll ett myller av liv.
Inte olikt en satellitbild, som vid stark förstoring
avslöjar de mest skiftande livsformer.
Ett inträngande reportage, där även det
för ögat svårupptäckta spelet tydliggörs.
Kommentarer till vårt sökande efter andlighet,
vår svårighet att samsas, våra tillkortakommanden,
vår nakenhet och rädsla.
Men också vår glädje, humor och galenskap.
Vår historiska förankring och gåtorna.
Vår undran inför det som komma skall.
Vår plats och roll i universum.
Vardagen.
B. Karlssons presentation av konstnären Gun Mattsson
En utflykt in i det okända: Gun Mattssons konstverk
Gun Mattssons vid detta laget omfattande produktion gör ett vid första
anblicken överväldigande intryck. Man kommer osökt att tänka på Marc Chagall.
Men här är det inte drömlika porträtteringar av judiskt byliv i Vitryssland i
början av förra seklet, utan snarare ett slags globalt och epoköverskridande
kalejdoskop, där medeltida borgar kan krönas av katedralskupoler, över vilka
smäckra segelbåtar kör regatta. Där syns fiskar med förvuxna gap, enhörningar i
super-size, och kring dem ett otal människofigurer - halv-eller helnakna, ofta
vitvattnade, kerubiska och hårlösa men ibland också ceremoniellt utstyrda eller
rustningstäckta halvhominider- till synes engagerade i olika rörelsemoment,
eller bara slappt vilande.
Här finns ingen tid, endast en naturens, civilisationernas och människosläktets
permanenta metamorfoser - allt i milda pastellfärger i mestadels röd, orange,
blå eller grön dominans. Här finns lite av 1910-talets experimentlusta: den
franska fauvismens sinnliga frigörelse, den italienska futurismens iver och
energi (men utan dess aggressivitet), den tyska förkrigsexpressionismens
formbefrielse (men utan dess sociala engagemang).
Och snart är man fånge i artistens värld. Den griper tag i en, spärrar in en,
leder till närmast hallucinatoriska associationer. Man vill men kan inte slita
sig från scenernas mångfald, man söker samband som snart upplöses som i en
dimma.
Men när man förhör sig hos Gun Mattsson om symbolikens - om det nu är en sådan -
mening, ja då blir hon lite förtegen. Hon vill mindre förändra världen, säger
hon, än att få betraktaren att känna sig 'transporté, sinnligt som själsligt,
till ett tidlöst, amorfiskt tillstånd där fysiska lagar upphör, där fantasin får
fria tyglar, där tillvaron känns på en gång formlös och ändlöst formbar. "Ars
pro arte" med andra ord, konsten för konstens egen skull.
Men finns inte här också något subliminalt, någonting av konstnärens eget inre?
Då öppnar hon sig, talar om länge svunna epoker med vilka hon känner en underlig
frändskap, ja en nästan mystisk tillhörighet. Hur långt tillbaka sträcker sig
våra individuella minnen? Finns ett kollektivt undermedvetet hos oss alla som
väcks till liv i vissa konstnärers verk? Är det här kanske mer 'Ars pro mente'
än bara 'Ars pro arte'?
Frågan kan inte mer än ställas i en kort recension som denna, men den pockar på
svar. Läsaren inbjuds pröva själv, med alla sinnen öppna för den omtumlande
upplevelse som väntar. Gun Mattssons verk är i högsta grad mångfacetterade,
hennes budskap djuplodande, hennes gärning viktig.
Kjell M. Torbiörn
Författare, föreläsare och f.d. medlem av Europarådet
